Feed on
Posts
comments

Vackra vita snötäcke nu som borttrollat! Ibland är det inte att man undrar om solen verkligen gått upp. Här känns det som vi varit insvept i tjock filt av fuktig grå dimma allt för länge. Jag längtar efter sol, ljus och klar himmel! Istället sicksackar jag ostadigt förbi kattbajsarna på en förrädiskt isig uppfart eller plaskar genom decimeterhög vårflod för att bana min väg fram till fårhuset som står som ett fyrtorn mitt i vattenmassorna.

Två cementplattor på hög bildar tillfälliga trampstenar i fårhuset...

De senaste dagarna av ihållande regn har kraftigt decimerat det tjocka snötäcket och förvandlat den lilla oförargliga bäcken till ett monster som rytande dånar förbi och är så till brädden fylld att den på sina ställen svämmar över för att bilda föragliga vårflöden på oönskade platser.

Dämmet är fyllt till bristningsgränsen

Här breddar bäcken över och in i trädgården. Fårhuset skymtar bakom grävmaskinen i dimman...

Parkerngen är översvämmad och kvarnrännan som normalt är nästan torrlagd fylld med vatten

Det låter som jag är bitter, men egentligen inte. Idag smakade jag på luften. Den var mjuk, mättad och fuktig med en gnutta vår, inte dumt alls faktiskt. I rabatten intill huset syns de första kärleksörtsknopparna som skvallrar om att våren nog trots allt kommer, även om vi får vänta lite till… Dimman, regnet och slasket gör att jag kan unna mig att njuta av mitt kreativa skapande. Idéerna och tankarna är fler än någonsin förr och möjligheterna känns oöverstigliga. I min tankevärld prunkar grönsakslandet av ringblommor i rader och grönsaker frodas i klass med engelska odlingstävlingar. Mitt i all härlighet yr mina små fantasivarelser omkring och sprider bus, precis som det ska vara.

Hälsar dimmduningen

"After" Ad Code

Fast i trollskogen

En ljummen sensommarkväll drog jag och storebror ut på en sen svamprunda strax innan solen gick ner. Här i skåneland gäller det att hålla på sina svampställen, speciellt när det kommer till kantareller, skogens guldklimpar. Färden bar iväg på ensliga, slingriga, grusvägar i vildsvinens spår. Vägen smalande och snart var den så gammal och oanvänd att till och med fordonstrafikförbjudet skylten var övervuxen av lav och buskar. Men med guldklimpar för vår inre syn styrde vi in på den övervuxna grusvägen och lyssnade på när det höga gräset strök bilen. Snart var vi helt omslutna av träd. Först mjuk bokskog med inslag av de allra rödaste rönnbär. Sen tog den mörka, trollska granskogen över och det blev hastigt mörkt. Storebror höll för ögonen, ryste och viskade:

-Är vi ute ur trollskogen snart?

-Snart, lovar jag och gasade lite extra för att snabbare komma in i en ljus glänta omgiven av höga bokträd och prasslande björkar med inslag av tall.

Storebror på svampjakt...

Sjöodjur i trollskogen...

Jakten började direkt och jag kände den härliga känslan av att vara på äventyr. Vi ställde in kantarellblicken och strövade in på mjuka lövstigar med kvällsljuset värmande i nacken.

-Titta! utropade storebror och pekade på något gult i lövmassan. Vi skyndade fram, men förbannade snart den tidiga hösten och alla gula björklöv. Ibland undrar jag vad gud egentligen tänkte när han skapade både kantareller och gula björklöv i exakt samma gula nyans vid exakt samma tidpunkt?

Vi fortsatte, med snart insåg vi att någon varit här före oss och vi svor i det tysta. Fast än gav vi inte upp. Vi höll tummarna att inte alla skulle vara plockade även om det såg mörkt ut. I påsen skramlade några gula barnarov och en maskäten Karl-Johan. Vi var besvikna även om vi inget sa och började gå mot bilen.

Plötsligt skrek jag till, ja skrek. Vi hade hamnat mitt i ett fält med kantareller! De drällde runt fötterna om oss. Härliga stora gyllengula och alldeles perfekta. Vi skrattade och fyllde påsen. Blicken vi gav varann sa allt.

Skogen guld!

 Nu skyndade vi oss till bilen och kröp in. Jag satte nyckeln i låset och vred om, eller försökte vrida om borde jag kanske säga! Ratten gick inte att rubba och nyckeln inte att vrida om. Panik! Vilken tur att mobilen var med. Jag ringde snabbt hem och min sambo lovade att komma direkt. Tur att vi inte var så långt hemifrån…

Skymningen faller...

 Nu var det inte längre ljust i skogen. Skuggorna hade blivit långa och solen glödde röd mellan trästammarna. Snart skulle det vara mörkt och då ville vi verkligen inte vara kvar ute i trollskogen. Lätt nervös försökte jag åter att få liv i bilen, men inte gick det inte och plötsligt gick nyckeln att vrida, flera varv i tändningslåsset utan att den startade.

-Nu är något helsönder, svor jag tyst. Så såg jag två billyktor närma sig på den ensliga grusvägen samtidigt som signalerna gick fram. Skönt tänkte jag och sa i samma sekund som min sambo svarade:

-Nu ser jag dig komma!

-Nä jag har inte kommit iväg, jag kan inte hitta bilnyckeln… Sen tystnad och tankarna snurrade, vem är det då som kör på den övervuxna gamla bilvägen som knappt är färdbar? Vi låste snabbt bildörrarna medan jag förhäxat tittade på billyktorna som kom allt närmare.

-Bilnyckeln, det slog mig som en blixt! Jag tog upp nyckeln som jag hade i handen och tittade närmare på den.

-Javisst det var ju fel nyckel, jag hade försökt starta bilen med fel nyckel, det var ju den min sambo letat efter! Efter ett snabbt rotande i fickan hittade jag äntligen rätt nyckel och satte den i tändningslåset. Jag höll andan och vred om, Bilen startade!!! Så ljuvligt hade den aldrig låtit förr. Jag tittade snabbt i backspegel och såg att bilen som varit på väg mot oss stannat, nu backade den… Puh! Jag lyckades precis vända bilen i det sista kvällsljusen och så skumpade vi oss ut genom den mörka trollskogen och så äntligen var vi ute i det fria. Gurset på vägen kanstrade hemtrevligt under däcken och strax passerade vi en gammal volvo. Då slog det mig att det nog bara varit en annan svampplockare ute på jakt.

-Tji fick du hann jag tänka och log nöjt över den svällande påsen i storebrors knä medans solens sista strålar fick skogen att börja brinna…

Äntligen hemma blev det stort kantarellmackekalas!

 

Solrossommar

Vilken solrossommar! Har aldrig lyckats med dessa ljuvligheter tidigare men i år har täppan lysts upp från alla möjliga håll.

Från början var jag noga och sådde de olika sorterna i egna brätten o krukor, men när de började poppa upp och en glupsk mus gick bärsäkargång i växthuset (se inlägg: en tjuv i växthuset) blev jag tvungen att flytta upp groddarna på högre höjder och då var snart de olika sorterna i en enda röra. Småplantorna är  förvillande lika varandra så när det äntligen blev tid för utplantering hade jag inte en aning om vilken sort som hamnade var. Korta, långa, gula och röda, greniga o raka allt i en enda röra, men visst blev det fint ändå!

I trädgårdslandet landade flera olika sorter

Här följer en liten bildserie solrosor ala “Maria Hilfon”

En del bjöd på fantastiska färger!

Nära, nära...

Snart sjunger solrosorna på sista versen och jag njuter av de sista solarna trots att höstdimmarna hägrar i täppan. Småfåglarna kalasar på de överblommade blomkorgarna och rensar den ena efter den andra. Nu har jag plockat in de flesta för att spara till kallare vinterdagar, men låter några vara kvar som smågodis till småfåglarna…

Humlorna flockas i de svällande blomkorgarna

Smågodis till fåglarna...

Stora o små blomkorgar för kallare vinterdagar

ÖPPET HUS!!!!

Ja inte i täppan tyvärr… Den liknar mer än djungel än en respektabel trädgård för tillfället. Nej istället är det I Ur och Skurdagiset Pegasus i Flyinge (Eslövs kommun) som ger ett smakprov på sin verksamhet idag. Varmt välkomna alla som är nyfikna. Båda mina barn går eller har gått här och en sundare, mer stimulerande förskoleverksamhet får man leta efter. Pedagogerna är toppen och barnen stortrivs ute naturen där de bygger kojor och går på småkrypsjakt så gott som varje dag.

Kom och hälsa på oss mellan klockan 15.00-17.00 idag tisdag. Du hittar oss på Idrottsvägen 8 (intill fotbollsplanen) i Flyinge.

Varmt välkomna!

Pumpafrosseri!

Som hela trädgården exploderat den sista månaden! Pumpornas rankor har snärjt in jordkällaren till ett mystiskt krypin i slänten. Solrosorna lyser upp lite här o var i grönskan och en del har redan gjort sitt och böjer sina tunga fröfyllda huvuden som i en stilla bön.

Knallgula solrosor!

Vackra pumpablommor, ska tydligen vara en delikatess att fritera med en god bit ost...

Värst är nog pumporna som helt invaderat den lilla kullen vid örtagården, precis som jag önskat o hoppats. De var lite sega i starten och för säkerhetsskull satte jag några extra så det skulle bli något av dem,

Pumpakullen innan explosionen...

Efter...!

länge stod de och stampade men så en dag när regnen börjat komma fullkomligen exploderade de! Nu kan man inte ens se brunnen för alla blad o rankor. Det är en heltokig mix av halloweenpumpor och prydnadspumpor. Tyvärr inga matpumpor och det ångrar jag nu när jag ser hur de trivs. Men flera stora halloweenpumpor blir det och det tycker både jag och barnen är festligt skoj 😀 Här skall karvas monster! Mitt i pumpakullen satte jag lite solrosor som gör sig fint tillsammans med de frodiga pumporna där de sticker upp i massan.

Alla de stora pumporna har fått en begangnad halmkrans att vila huvudet på

Halloweenpumpa innan förvandlingen...

...den börjar skifta färg...

...och till slut, redo för skörd!!!!

De stora halloweenpumporna är ganska långsamma och har precis börjat ändra färg till den klassiska orange. Från början var de knallgröna och vi var lite ororliga attt de skulle så förbli innan jag hunnit läsa på ordentligt.

Häromdagen gjorde jag slag i saken och gick runt o letade prydnadspumpor bland rankorna. Herregud de tog ju aldrig slut! Den första byttan blev snabbt full och sen nästa och nästa! Jag radade upp dem på bänken och inte ens den räckte till.

Fullt av kuliga pumpor

En del är knottriga som tusan...

..andra fick smeknamnet bananpumpa

Sen kom min sambo med idén om attt lägga in dem i möllan så de får torka ordenligt i stjälkarna och det var nog en klok idé så det var bara att forsla dem vidare … Nu sitter jag här med värkande rygg men glad över en sådan rekordskörd och jag tror nog att där finns fler som jag inte lyckats hitta bland rankorna.

Här huserar pumporna i fönstersmygen inne i möllan

Snart dax för nya skördeäventyr… Härlig kväll på er allihop!

Hälsar Mia

Udda småkryp i täppan

Vad vore väl en täppa utan alla dess små invånare?… I sommar har trädgården verkligen bjudit på udda små uppenbarelser och jag tänkte passa på att bjuda på några som fastnat på bild.

En del är tjocka, otympliga, men med med drömmen om att en dag förvandlas till något alldeles fantastiskt!

Här en ännu oidentifierad fjärilslarv... Tjock som ett finger.

Samma från ovan

Andra är små och har en hiskelig aptit. Rosbladen var uppätna ända in till nerverna. Läste på att denna larven(från en stekel) är en otrevlig skadegörare på flera växtslag och den snygga posen på bilden är en försvarsinställning vid fara…

En annan dag när jag gick och påtade i örtagården hördes ett dovt surrande och från ingenstans kom en jättelik guldglänsande skalbagge och slog sig ner i en violruta intill. Trots sin storlek var den förvånantsvärt svår att få en bra bild på. Sen var den plötsligt borta och jag har inte sett till den sen dess…

"Guldbagge"

Den här lilla näpna varelsen mötte jag också en tidig morgon i örtagården, en sk “änglavinge”. Tänk så magiska de är på nära håll, nästan som små älvor.

En annan överaskade mig när jag var ute på en liten inspektionsrunda i trädgårdslandet där jag just stod och studerade solroserna som höll på att slå ut. Precis som jag tar en bild känner jag hur något rör sig i kanten av bilden, någon iaktar mig…

Titta noga i bildens ovankant uppe på solrosen...

Tittut här är jag!

Högst upp på solrosen tittar en jättelik skalbagge fram och viftar med sina antenner.

Så här vacker var den ovanifrån

Skalbaggen lyckades min far till slut härleda till att vara en myskbagge, en av våra ståtligaste långhorningar! Trycker man lite lätt på ryggen ska den avge en myskliknande doft därav namnet.

Fjärilar har vi också haft gott om, ett par tjusiga ligustersvärmare upptäckte vi vid dammen men då utan kamera. Den här vackra snabelsvärmaren är också en uppsendeväckande men ganska vanlig nattfjäril.

Till sist vill jag presentera en ny kompis i täppan, den lilla kollibrin som min sambo hittade i botten på en bäck där den säkert legat ett gott tag, algig och dan som den var. Först visste vi inte riktigt vad det var, men när vi satt den i rabatten reagerade jag på att det lyste konstigt när kvällen kom. Väl ute upptäckte jag den lilla kollibrin som glatt ändrade färg från rosa, till grönt, till blått och lila osv. Mot alla odds fungerade den! (den hade en solfångare som satt med på pinnen) och trots att sådant inte riktigt är min grej har kollibrin fått en självklar plats i täppan.

Ljusspel i pionrabatten!

Allt gott i småkrypens värld!

Hälsar Mia

Släpvagnar, bilar, skotkärror kom fullastade med överflödiga ting ur regndimmorna… så var den stora dagen äntligen här!

Det hela började tidigt i somras när några goda grannar kom med den brilljanta idén att dra igång projektet Byaloppis i Slogstorp som är namnet på den lilla ort jag och min familj bor i. Vi är några familjer som umgås ganska flitigt men detta kändes också som ett utmärkt tillfälle att få med hela bygden i en gemensam rolig grej. Sagt o gjort engagemanget lät inte vänta på sig. En av sönerna till initiativtagarna ordnade så att han o hans band kunde spela, bullar bakades, korvgrillning anordnades, skyltmålning och lapptillverkning och framförallt loppor letades i de alla möjligaste skrymslen.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt, men hörde att det redan var full aktivitet på den närbelägna loppisängen. Det dröjde inte mer än en kvart så ringde telefonen och min sambo fick hoppa ur sängen och rycka ut med traktorn för att hämta en grill. Jag tittade ut… det regnade, inte droppade litegrann eller ens strilade – det ÖSTE NER! Oj oj, mer tänkte jag inte. Det måste ju gå! Och så var nog inställningen hos de flesta för under hela dagen såg jag inte ens skymten av en sur eller besviken min. Medan grannarna och min sambo satte upp nya tält satt jag vid datorn och följde regnvädret som segade sig fram över Skåne, uppdatering var tionde minut.

Så var det äntligen min och barnens tur att hoppa i stövlarna och regnkläderna för att ge oss ut i regnet som aldrig verkade vilja sluta. Barnen stormtrivdes direkt och sprang runt och hoppade i vattenpölarna. Jag, min sambo och mina föräldrar lastade släpet fullt och tuffade därefter bort till loppisängen med lillebror och morfar stolt åkandes.

Till och med Jan Björklund var klädd inför dagen o hedrade oss med sin "närvaro"

Halv elva började grannarna ploppa upp som svampar ur jorden, fullastade med loppor i hopp om att regnet skulle ge sig och Prick 11.00 när loppisen drog igång slutade så plötsligt regnet och himlen sprack upp som i ett trollslag. För en stund så sken solen, luften var ljum och livemusiken strömmade ut över ängen. Det var fantastiskt och stämningen var på topp!

Bara glada miner!

Medan loppisen pågick skiftade därefter vädret från uppehåll till mer eller mindre regn. Vädret till trots kom en hel del folk och många flockades kring det populära matståndet där grillad korv och hembakade bullar dé lux serverades.

Mera ved o mera korv!

Lillebror: Ska du äta alla dem själv....?

Såklart man ska ha en bulle de lux!

Vill passa på att tacka alla som deltagit i vår Byaloppis och alla som kommit på besök. Kanske  testade “någon” vårt engagemang en dag som denna med vräkande hällregn men är det något som är säkert så är det att det blir en repris nästa år för såhär trevligt har jag nog inte haft på hela sommaren och många med mig.

Inspirerade av livebandet tog barnen egna initiativ och fixade sin egen kosing. Behöver jag tillägga att berget inhandlade leksaker lätt översteg det vi släpat dit till försäljning?

Varmt välkomna tillbaka nästa år!

LoppisMia

Äntligen, äntligen REGN!!!!

Hjälp som jag har längtat, förstod nog inte att behovet var så pass uppdämt. Efter flera veckors sol, värme och torka har äntligen, regnmolnen hittat hit och inte längre gäckande svept förbi. Åskmullret var som ljuv musik för mina öron och när regnet så till slut hamrade på takfönstret kände jag mig som ett litet barn på nytt. Sprang upp till ovanvåningen för att få se regndropparna piska vattenytan på dammen som i ett nix förvandlats till ett bubblande skådespel.

Morgonstrålarna ger regnet ett magiskt skimmer...

Solen som inte riktigt hunnit med sken på regndropparna och någonstans, nära nära skimrade säkert en regnbåge… Jag ville bara ut och bli blöt ända in på skinnet, insupa de starka dofterna som följer ett kraftigt sommarregn, skratta åt de små grodorna som glädjefullt trollas fram ur torrt sommargräs. Det är nästan så man hör alla växter jubla tillsammans med mig och äntligen sträcka på sina solvarma nackar och åter orka växa lite till. Regn är en fantastisk sak! Nu hoppas jag det håller i sig för jag har ett stort behov att fylla!

dagliljeljuvligheter

Resultatet har inte låtit vänta på sig. Grönsakslandet växer som aldrig förr och i rabatten bjuder dagliljorna och höstanenmonerna på inbjudande färgkombinationer.

Finfin sallat

Även en del otrevliga gäster gynnas också av regnet och som i ett trollslag har sallaten i trädgårdslandet förvandlats till värsta salladsbuffén för mördarsniglarna…

Tagen på bar gärning!

Till sist en härlig sommarhimmel, efter regn kommer sol…

Bild tagen från möllan, svindlande vackra landskap...

Allt gott! Kram regnMia

Ett bröllop vid havet, vad kan vara härligare… jag bara undrar? Fick förfrågan att binda blomsteriet och tackade glatt ja även om det alltid innebär ett visst sting av nervositet. En mörk vacker brud med en skir klänning krävde sin bukett. Till sist föll valet på djupt mörkröda dahlior och fantastiska vita scabiosor plus annat smått o gott som täppan bjöd på.

vackraste bruden och sötaste näbben strax innan den stora stunden

Ett första smakprov...

Dahliorna visade sig snabbt innebära mer problem än jag räknat med. De var för korta för den typen av bukett jag tänkt mig, samt över hälften drösade (alltså tappade kronbladen) varför vet jag inte, ibland har man helt enkelt otur. Som tur är hade jag fått några extra med lite längre stjälkar(tack Elin!), det var precis att de räckte till brudbuketten, sicken tur. Några av de kortare som var lite piggare kunde jag använda till näbbuketter o bordsarrangemang.

Bordsarrangemang framifrån

Och från sidan...

Så uppenbarade sig ett problem till, Dahliorna ville inte alls sammarbeta, jag kan lova att det inte är en enkel match att binda med blommor som envist vill titta åt sidan när man vill att de skall titta uppåt. Det blev att vända o vrida tills resultatet blev hyfsat. Vita scabiosor är för mig en ny bekantskap i binderiet och jag blev genast så förälskad att jag inhandlade fem plantor till rabatten på direkten! I övrigt gick jag loss med saxen i rabatterna, lite rosa stjärnflocks där, mörka alunblad där, en ranka klockranka här och varför inte lite hundkexliknande blomster från vägkanten och några skira grässtrån.

Brudbukett med purpurfärgade dahlior, vit scabiosa, samt rankor av rosenvial, samt några gräsvippor och sädesax.

Näbbuketterna blev romantiska drömmar som nog är den typ av buketter jag tycker bäst om att göra, brudbuketten gick i dahlior och scabiosor och corsagen var bara enkla med en enda vit scabiosa.

Ljus näbbukett

Detalj av ovan: Vit scabiosa, stjärnflocka 3 varianter från grönrosa till mörkt purpur, hundkexliknande blomster samt blad av lammöron, rödbladig alunrot, gråbladig funkia och salvia.

Mörk näbbukett med samma innehåll som ovan förutom rankor av mörk klockranka och scabiosan är utbytt mot dahlior.

Själva bröllopet var en fantastiskt stund vid Knäbäckshusen. Vågorna dånade stämningsfullt i bakgrunden och regnet vätte våra sommarvarma kinder. En och annan åskknall stämde effektfullt in i cermonin och jag har svårt att tänka mig det finare.

Brud och lilla näbben Alva, inte lätt att bemästra allt (bukett, paraply och en busig Alva)

En fin kyss men något vindpinad hårblomma...

 Tack Annika och Micke för en underbar bröllopshelg!

Strålande solsken och håvning i den lilla groddammen. Grodynglena har nu fått ben och hoppar ohämmat omkring mest överallt. Fullt av småspigg finns det också. Jag och barnen njöt i vanlig mening när jag plötsligt uppmärksammade ett fasligt surrande från bikuporna som står intill. Våra bin är oftast fredliga varelser som flitigt samlar pollen dagarna i ända och inte ägnar oss någon längre eftertanke. Men det här surrandet hörde liksom inte vanliga surrandet. Jag sneglade bort mot kupan och såg hur en mindre svärm snabbt blev allt större började cirkulerar framför flustret(landningsbanan till kupan).

Snart var hela luften full av svärmande bin!

– Nu går vi över till andra sidan! ropade jag snabbt till grabbarna och puttade skyndsamt på dem för att skynda på stegen. Vi hann nog inte mer än över på andrar sidan kvarnrännan innan hela luften kring bikupan var smockfull av surrande bin och framme vid flustret satt en tjock klump av bin – det var ingen tvekan det var svärmning på gång!

En tjock klump med bin på flustret. de flockas kring drottningen.

Och ändå hade vi tittat in hos dem lite hastigt igårkväll och konstaterat att det nog inte var någon svärmninng på gång ännu.

Här kollar min sambo aktiviteten i kupan genom ett hål täckt med glas i kupans topp.

Svärma gör bina när de är för trångbodda. Då sticker antingen den gamla bidrottningen iväg och tar med sig ett stort gäng bin till sitt nya samhälle eller så tycker arbetarna(en typ av bin) att de är för trångbodda och föder upp en ny drottning som sedan kan ge sig av. Det är verkligen en faschinerande värld-bivärlden.

En normal dag på landningsbanan (dagen innan)

Med mobilen på axel, ett getöga på barnen och kånkande på vattenslang o spridare i famnen smög/hasade jag bort mot kupan och satte på vattnet. Har man tur kan man kyla ner dem så svärmningen avstannar och då hinner man själv dela samhället och ge dem mer plats för att utveckla ett nytt samhälle i en ny kupa. För man vill ju gärna ha kvar sina små bivänner.

Trots iskallt vatten från spridaren var bina alldeles för uppjagade och snart gav sig en klunga bin iväg. Inte så långt men högt! Längst uppe i en smal ask, längst ut på en av de tunnaste grenarna satte sig drottningen och med henne en hel klunga med bin. Så fick jag äntligen tag på min sambo:

-Jag kommer strax, släpp dem inte ur sikte! hojtade han tillbaks och så var det bara att vänta och hålla koll på biklungan samt försöka förhindra att ytterligare en klunga bin gav sig av.

Tvärs emot kupan högt uppe i asken vid lastarens skopa och ett par meter högre upp satt bina.

Själv är jag inte direkt någon bimänniska, jag har lite svårt för allt som sticks, allt ifrån bin till rosor. Det här med bin det är sambon lilla hobbyprojekt och när det väl är dax för slungning tycker jag dock det är roligt och hgger gärna in bara jag slipper handskas med bina…

Snart var min sambo hemma och snabbt på med full mundering eller åtminstonde bihatt och bihandskar samt stövlar och en arbetsoverall. Fickorna fick vi tejpa igen för annnars var det fritt blås in. Jag svettades i värmen för det var verkligen riktigt stekhett idag och kände medlidande med min sambo som tappert flämtade innut klädbyltet.  En ny kupa letades fram och ramar flyttades över till den nya kupan. Sen tuffade han iväg med lastare, höjde skopan mot trädet med bina och lyckades efter lite beskräning komma åt rätt gren och med ett kraftigt ryck drösade hela biklungan ner i ett medhavt lakan. Fort knöt han ihop och sen ilfärd till den nya kupan och i med dem där.

Ner med dem i lakanet!

...och ner med dem i den nya kupan.

 

Och så lite pyssel, vingklippning av drottningen bland annat.

Så kunde vi äntligen pusta ut! Och vilken tur att vi hittade svärmen och nu har vi två glada surrande samhällen som förhoppningsvis ska öka honungsskörden med det dubbla :-).

Flytande Guld

 Ikväll har vi slungat flytande guld, ja åtminstonde ser det ut så. Att slunga honung är en klibbig, men mysig och inte minst god syssla.

Min sambo med honungsslungaren

Vaxkakorna förbereds inför slungningen

Veva, veva!

Simsalabin flytande guld!

En ren naturprodukt! Helt fantastiskt egentligen.

På återseende alla bivänner!

« Newer Posts - Older Posts »