Möllebo

Förra helgen låg jag däckad med feber och en envis förkylning, men lagade det till trots en riktigt smarrig fredagsmiddag. Jag  glömde dock det heligaste, årets första nyskördade sparris! Det var nästan oförlåtligt och därför beslöt vi oss för att råda bot på detta denna fredag och gav oss ut i sparrislandet för att se vad det kunde bjuda på. Vi blev helt förbluffade både storebror och jag. Här tornade upp sig en helt magnifik sparris, tror aldrig jag sett en sådan hög! Det var nästan så man inte vågade skörda den…

Megasparrisen!

Väl inne mätte vi den till 50 cm exakt, en riktig rekordsparris! Det var inte utan att man undrade om den inte skulle vara träig, men den smakade alldeles förträffligt kan med säkerhet intyga. Förutom denna jätte fanns där flera till stora, kraftiga bjässar så det blev en rejäl portion sparris till hela familjen.

Storleken ställde dock till med ett oaväntat problem, som tur var var det relativt lättlöst och snart fräste sparrisarna hemtrevligt i pannan.

Sparrisplantorna satte jag för två år sedan så detta var första året de ger ordentlig skörd att tala om, men vilken skörd sedan! Mer om det kan ni läsa här i inlägget Bäddat för sparris

Viktigt att bädda fint så sparrisarna trivs

Smakprov

Så har man då äntligen gjort premiär som trädgårdsskribent, känns riktigt kul trots att det bara är den egna täppan som fått stå i fokus. Nästa gång blir det förhoppningsvis någon annans trädgårdspärla. Är du nyfiken hittar du artikeln i Hus och Hem Trädgård, en ganska ny tidning, och faktiskt riktigt läsvärd på det stora hela.

 Trevlig läsning!

Så var trädgårdssäsongen igång på allvar. Trots kalla aprilvindar, snöblandat regn och en och annan hagelskur har solen värmt och lyst då och då under kottarnas påsklov. En del dagar var det så illa med vädret att vi allihop stängde in oss, tände en brasa och tittade på film. Men varje solstrimma har fått mig att längta ut i solen och jag har skyndat mig för att hinna ut med trädgårdshandskar och gummistövlar i högsta hugg.

Arkaden i tidig vårskrud

Flera rabatter har fått sin första tillsnofsning och blåregnet har fått vårfrisyr. Gullregnsarkaden som jag försummade förra året har i år fått en grundlig ogräsgenomgång och snaggast tajt för att ge mycket kraft till blommorna som jag hoppas ska översålla den i år.

Efter frisering!

Men så är det de där… eländiga nässlorna! Man sitter där i godan ro och  vänslas lite gemytligt med ogräset när det plötsligt  bränner till i fingret. Fy hundan! Jag gnisslar tänderna och slänger ett dödande blick ner i myllan. Och jodå, där står den ett tillsynes osynligt nässelskott. Jag fiskar omedelbart upp roten och drar. Det är som att få tag i ett nystan med flera osynliga ändar som plötsligt uppenbarar sig när jag drar i huvudroten. Nässelbeståndet har snabbt ätit sig allt längre och längre in i arkaden. Det blir mycket svett och dragkamper med dessa eländiga gulrötter. Lätta att känna igen, det får man ge dem kredd för. Gång på gång sticker jag mig i händerna trots tjocka handskar. Speciellt långfingret är illa utsatt där det intensiva ogräsrensandet slitit ett stort hål.

Nässlor på intåg i arkaden

Nässlor finns det väldigt gott om hemma och i vanliga fall är vi ganska goda vänner då de berikar min trädgård med insekter och perennerna inte har något större problem att hålla dem på mattan. I arkaden däremot är perennerna små och ynkliga, och där har nässlorna fritt spelrum om inte jag hade haft något att säga till om.

Den stora perennrabatten i full skrud, inte många nässlor som får plats här inte...

I lördags bjöds det därför på hemmalagad nässelsoppa med de allra godaste äggen från grannens dvärghöns. Riktigt lyckat på det stora hela även om jag inte skulle gråta över en nässla mindre i täppan.

-Är det idag påskharen kommer mamma!

-Är det ni som gömmer äggen? Det är det väl inte?

-Jag tänker fånga honom på bild och hålla mig vaken hela natten, så det så!

Man ska inte lura sina barn, det ska man verkligen inte, men det finns vissa undantag för allra viktigast tycker jag är att hålla magin levande så länge som det bara går. Jag försöker alltid att svara dem lite svävande och säger bland annat:

-Det är ingen som vet om påskharen verkligen finns, man får själv välja att tro på honom om man vill.

Bör kanske tilläggas att proceduren upprepas även varje jul när Tomten är i faggorna. Själv älskar jag allt vad sagor, småknytt och annat mystiskt heter och vill väldigt, väldigt gärna tro själv för vardagsmagin det är något av det finaste som finns.

Nu var det största grabben som försökte få mig att avslöja mitt samröre med påskharen, men eftersom han inte var 100procent säker placerade han kvällen till ära ut sin kamera på trappan och började spela in (kameran var nyladdad). Nu hade jag tre val. Smyga ut och stänga av kameran mitt i natten och gömma äggen, eller vänta tills morgon grydde (hoppas batteriet tagit slut) och gömma äggen innan grabbarn vaknade (de är VÄLDIGT morgontidiga!) eller tre lämna allt till påskharen…

Nåväl vilket du nu än blev så följer historien av att lillebror väcker mig:

-Mamma, mamma där finns chokladkaniner vid tvn!

-Va? Svarar jag förvånat och ler ganska trött efter en natt med lite sömn…

Mystiskt meddelande!

Storebror är snart på benen och hittar även ett litet brev med texten:

”Bege er ut i hagen för nästa ledtråd hälsningar påskharen”.

Det måste såklart undersökas och så snart vi alla klätt på oss gav vi oss ut i isande vind och lätt snöfall, brrrr! Påskharen har nog tjock och varm päls konstaterade jag och drog mössan längre ner över öronen.

Full fart ut i hagen, men byxorna på sniskan.

Ute i hagen hittade de snabbt ett folierat chokladägg och snart ett till!

De folierade äggen glänste i skumrasket.

Full fart mot trädet!

Jakten var i full gång och grabbarna glömde bort kylan och rusade från ägg till ägg. Snart såg de ett märkligt träd en bit bort med limegröna fjädrar och fullt av ägg. Märkligt dock, inget meddelande…

Men på marken syntes tydliga spår av fyrbenta gottegrisar som stod och skämdes en bit bort. Morgontidiga får hade smaskat i sig både ägg och två stora chokladkaniner som burit på ledtrådar om vart jakten skulle ta vägen. Som tur var smakade inte ledtrådarna lika gott och hittades snart i leran.

Fy skäms gottegrisar!

Meddelandet, smutsigt men intakt.

Aha! En ledtråd till...

Efter att ha samlat in det som fanns kvar av äggen bar jakten tillbaka in i trädgården till den nybyggda pilehyddan. Efter lite letande hittades två blöta påskägg av två blåfrusna men mycket lyckliga grabbar. Det blev gotte och brasa efteråt inne i stugvärmen.

Äntligen!

Och filmen undrar ni förstås? Jodå storgrabben är övertygad över att ha fångat ljudet av påskharen på film så det så det finns hopp om magin ett tag till!

Glad Påsk!

Det tjocka istäcket har äntligen släppt sitt grepp och våren töar långsamt men säkert fram. Gårdsplanen är extremt vattensjuk eftersom vattenavrinningen från vägen fungerar dåligt. Sista tiden har man fått tråkla sig fram till ingången med fara för både liv o lem.

Trädgården liknar mer en kombinerad slask- och isbana än en gräsmatta...

Kvarnrännan från en dag till en annan

Issmältningen har förvandlat vår lilla stillsamma bäck till en rytande fors som nu svämmar över sina breddar. En tjock envis isskorpa ligger fortfarande kvar i dammen och påminner om att vintern inte är långt borta. Dammen är fylld till bristningsgränsen och dämmet syns inte längre under de stora vattenmassorna som kastar sig fram.

Vattenvirveln till utloppet talar sitt tydliga språk

Bäcken svämmar över och det är precis att bron klarar sig.

Vissa dagar är så grå att man knappt ser handen framför sig, men dimman för också med sig en trolsk fantasivärld när solen försöker bryta sig igenom. Konturerna av träd blir till konstfulla stilleben och världen känns lite mjukare i allt det grå. Så började fredagen med tjock grå dimma men långt därbakom lurade solen och till slut var det den som vann och det blev en fantastisk varm och solig vårdag som fick mig att sluta jobbet lite tidigare till förmån för lite vårpyssel i täppan.

Kvarndammen i dimma och morgonljus.

Lördagen bjöd på ännu mer sol och värme och ännu mera tid i trädgården. Medan barnen premiärhåvade i groddammen med en nyfiken liten Iris i släptåg röjde jag i örtagården och klippte ner gammalt ris. Det kändes så himla härligt att äntligen kommit igång. Och så doftar man så härligt efteråt av både timjan och äppelmynta, bästa parfymen!

Iris inspekterar vattnet, läskigt men spännande!

Lite senare på dagen bar det av till Hem o Villamässan i Malmö då med sikte på trädgårdssektionen såklart! Det var några år sedan sist och både jag och min mor var lite spända på om det skulle vara annorlunda nu när den omstrukturerats till den nya mässhallen vid Hyllie. Trots mycket bristfällig skyltning hittade vi till slut rätt och fick en riktigt trevligt eftermiddag bland lökar, trädgårdspynt och gott som hör täppan till. En ganska klassisk mässa på det hela, inga större överraskningar men trevligt ändå. Bästa fyndet var en liten charmig skata i keramik, förälskelse från första ögonkastet! Den kom från en keramikern Sanna Nilsson (rep och lera) som sålde helt underbara trädgårdsskulpturer i form av fåglar.

Pjoddar i alla de former

Jag är mycket svag för fåglar bör jag kanske tillägga och gärna då pjoddar (småfåglar på skånska) och diverse kråkfåglar. Skulle gärna köpt flera men plånboken sa stopp för denna gång, nästa gång kanske .

En annan klar favorit som jag hoppas ska hamna här hemma en vacker dag är trädgårdsstolen forest som finns i flera olika kulörer och tål att stå ute i regn o rusk utan att rosta. Att den sen är skön också är ju inte fel. Man kan bland annat köpa den här på Svenssons i Lammhult.

Trädgårdsstolen forest i olika skepnader

Denna vintern har känts som att vara insvept i en lång grå slängkappa som varit svår att ruska av sig. Omväxlande regn och omväxlande dimma.

grå, grå skånedimma...

I januari hade vi fått nog, och var rejält trötta på regn, rusk och dimma och beslöt att fly söderut en vecka till varmare trakter. Samma dag som vårt flyg lyfte bäddades åkrarna in i ett gnistrande vitt täcke och kylan hade kommit för att stanna ett tag. Medan vi njöt av solvarma stränder, snäckletande och sköna bad kröp kylan allt längre och längre ner här hemma.

Så nära paradiset man kan komma

Hemma möttes vi av ett annat paradis

Sparkåkning i solnedgången på kvarndammen,möllan syns i bakgrunden.

När vi till slut vände kosan tillbaka hem igen var det som att landa mitt i ett sagolandskap. Åkrarna gnistrade vita och på kvarndammen låg isen alldeles spegelblank. Medan vi susade fram på ytan såg vi skuggor av fiskar röra sig bland vattenväxterna.  Kallt såklart men alldeles, alldeles fantastiskt! Och inte nog med det bara ett par veckor efter att vi kommit hem anlände  vårens första lilla yrväder, vår egen lilla Iris. Hon virvlar runt i trädgården som en liten vårvind och tuggar i sig allt ifrån gamla fröställningar till vårens allra första lilla vintergäck som tittat upp.

Vad är det för något gult som gömmer sig där tro?...

Mmmm, smaskens! Rädda det som räddas kan.

Toaletten gör hon allra helst i min pionrabatt och när hon sedan tittar på mig med sina stora bruna ögon smälter alla bannor bort. Irirs kommer säkert dyka upp både här och där i bloggen så jag tyckte inte det var mer än rätt att presentera henne direkt. Efter allt bus somnar hon på de mest tokiga vis, här på sin favoritplats under den gamla järnspisen i köket.

Favoritplats i köket

Vi hörs snart igen! Nu har trädgårdsskribenten vaknat igen…

Hälsar Mia

Vårfloden har fyllt vår lilla bäck till brädden och vattnet strömmar så trotsigt och vilt. Barnen och jag beger oss ut på kojbyggeäventyr längs bäck och damm och det är inte utan att jag bannar dem en extra gång när de kommer för nära det virvlande vattnet. I dammen börjar livet spira under ytan och soliga dagar skymtar sträckande näckroshalsar som längtar efter sol o värme.

näckrosblad med vårlängtan

Fantastiska dagar! De senaste, ljumna som sommardagar och jag har njutit så mycket det bara går. Såklart har trädgården spanats av grundligt och lika förvånad blir jag varje år över att finna så mycket vackert i täppan. Daggdroppsfrosseri skulle man kunna kalla det. Och jag är nog ganska överens med mig själv att trots all färgprakt som både vintergäck och krokusar bjuder på så slår de inte aklejbladens daggdroppgömmor.

Våren skyddas med korallpil från allén

Rabatterna lyser gult!

Små trädgårdsskatter i aklejbladens gömmor!

Bladen ser så spröda ut men klarar lätt en frostnatt

Som små glittrande skatter dyker de plötsligt upp i rabatten och slår en med häpnad.

Nya lammisar!

Mys att sova i den solvarma halmen

Det är bråda dagar och renoveringen inne i huset har tillfälligt stannat upp då fåren börjat lamma. Varje dag hörs nya små bräkanden ifrån stallet och man skyndar ut för att se de fascinerande små liven komma till världen. Lika förvånad och imponerad blir jag varje gång över deras starka överlevnadsinstinkt när de på darriga ben bara en kort stund efter att ha blivit förlösta stapplar fram till mamman och tar sig en första slurk. Så snart några rejäla klunkar fet råmjölk runnit ner i den tomma magen suckar dom och somnar tryggt bredvid mamman.

Gute med lamm

Lammisarna är så fina, dom kan se ut lite hursom, en del är spräckliga, andra svarta och ibland är de svart o vita så att de liknar små kalvar. En av gutarna fick trillingar där var minstingen alldeles brun, inte så vanligt men väldigt fint. Efter bara några dagar i den nya världen är de små lammisarna fulla av upptåg och hoppar och skuttar, väldigt nyfika på vad den nya världen har att bjuda på.

Här lurar "Lukas"trollet på våren...

Härlig vår på er!

Hälsar Mia

Vackra vita snötäcke nu som borttrollat! Ibland är det inte att man undrar om solen verkligen gått upp. Här känns det som vi varit insvept i tjock filt av fuktig grå dimma allt för länge. Jag längtar efter sol, ljus och klar himmel! Istället sicksackar jag ostadigt förbi kattbajsarna på en förrädiskt isig uppfart eller plaskar genom decimeterhög vårflod för att bana min väg fram till fårhuset som står som ett fyrtorn mitt i vattenmassorna.

Två cementplattor på hög bildar tillfälliga trampstenar i fårhuset...

De senaste dagarna av ihållande regn har kraftigt decimerat det tjocka snötäcket och förvandlat den lilla oförargliga bäcken till ett monster som rytande dånar förbi och är så till brädden fylld att den på sina ställen svämmar över för att bilda föragliga vårflöden på oönskade platser.

Dämmet är fyllt till bristningsgränsen

Här breddar bäcken över och in i trädgården. Fårhuset skymtar bakom grävmaskinen i dimman...

Parkerngen är översvämmad och kvarnrännan som normalt är nästan torrlagd fylld med vatten

Det låter som jag är bitter, men egentligen inte. Idag smakade jag på luften. Den var mjuk, mättad och fuktig med en gnutta vår, inte dumt alls faktiskt. I rabatten intill huset syns de första kärleksörtsknopparna som skvallrar om att våren nog trots allt kommer, även om vi får vänta lite till… Dimman, regnet och slasket gör att jag kan unna mig att njuta av mitt kreativa skapande. Idéerna och tankarna är fler än någonsin förr och möjligheterna känns oöverstigliga. I min tankevärld prunkar grönsakslandet av ringblommor i rader och grönsaker frodas i klass med engelska odlingstävlingar. Mitt i all härlighet yr mina små fantasivarelser omkring och sprider bus, precis som det ska vara.

Hälsar dimmduningen

En ljummen sensommarkväll drog jag och storebror ut på en sen svamprunda strax innan solen gick ner. Här i skåneland gäller det att hålla på sina svampställen, speciellt när det kommer till kantareller, skogens guldklimpar. Färden bar iväg på ensliga, slingriga, grusvägar i vildsvinens spår. Vägen smalande och snart var den så gammal och oanvänd att till och med fordonstrafikförbjudet skylten var övervuxen av lav och buskar. Men med guldklimpar för vår inre syn styrde vi in på den övervuxna grusvägen och lyssnade på när det höga gräset strök bilen. Snart var vi helt omslutna av träd. Först mjuk bokskog med inslag av de allra rödaste rönnbär. Sen tog den mörka, trollska granskogen över och det blev hastigt mörkt. Storebror höll för ögonen, ryste och viskade:

-Är vi ute ur trollskogen snart?

-Snart, lovar jag och gasade lite extra för att snabbare komma in i en ljus glänta omgiven av höga bokträd och prasslande björkar med inslag av tall.

Storebror på svampjakt...

Sjöodjur i trollskogen...

Jakten började direkt och jag kände den härliga känslan av att vara på äventyr. Vi ställde in kantarellblicken och strövade in på mjuka lövstigar med kvällsljuset värmande i nacken.

-Titta! utropade storebror och pekade på något gult i lövmassan. Vi skyndade fram, men förbannade snart den tidiga hösten och alla gula björklöv. Ibland undrar jag vad gud egentligen tänkte när han skapade både kantareller och gula björklöv i exakt samma gula nyans vid exakt samma tidpunkt?

Vi fortsatte, med snart insåg vi att någon varit här före oss och vi svor i det tysta. Fast än gav vi inte upp. Vi höll tummarna att inte alla skulle vara plockade även om det såg mörkt ut. I påsen skramlade några gula barnarov och en maskäten Karl-Johan. Vi var besvikna även om vi inget sa och började gå mot bilen.

Plötsligt skrek jag till, ja skrek. Vi hade hamnat mitt i ett fält med kantareller! De drällde runt fötterna om oss. Härliga stora gyllengula och alldeles perfekta. Vi skrattade och fyllde påsen. Blicken vi gav varann sa allt.

Skogen guld!

 Nu skyndade vi oss till bilen och kröp in. Jag satte nyckeln i låset och vred om, eller försökte vrida om borde jag kanske säga! Ratten gick inte att rubba och nyckeln inte att vrida om. Panik! Vilken tur att mobilen var med. Jag ringde snabbt hem och min sambo lovade att komma direkt. Tur att vi inte var så långt hemifrån…

Skymningen faller...

 Nu var det inte längre ljust i skogen. Skuggorna hade blivit långa och solen glödde röd mellan trästammarna. Snart skulle det vara mörkt och då ville vi verkligen inte vara kvar ute i trollskogen. Lätt nervös försökte jag åter att få liv i bilen, men inte gick det inte och plötsligt gick nyckeln att vrida, flera varv i tändningslåsset utan att den startade.

-Nu är något helsönder, svor jag tyst. Så såg jag två billyktor närma sig på den ensliga grusvägen samtidigt som signalerna gick fram. Skönt tänkte jag och sa i samma sekund som min sambo svarade:

-Nu ser jag dig komma!

-Nä jag har inte kommit iväg, jag kan inte hitta bilnyckeln… Sen tystnad och tankarna snurrade, vem är det då som kör på den övervuxna gamla bilvägen som knappt är färdbar? Vi låste snabbt bildörrarna medan jag förhäxat tittade på billyktorna som kom allt närmare.

-Bilnyckeln, det slog mig som en blixt! Jag tog upp nyckeln som jag hade i handen och tittade närmare på den.

-Javisst det var ju fel nyckel, jag hade försökt starta bilen med fel nyckel, det var ju den min sambo letat efter! Efter ett snabbt rotande i fickan hittade jag äntligen rätt nyckel och satte den i tändningslåset. Jag höll andan och vred om, Bilen startade!!! Så ljuvligt hade den aldrig låtit förr. Jag tittade snabbt i backspegel och såg att bilen som varit på väg mot oss stannat, nu backade den… Puh! Jag lyckades precis vända bilen i det sista kvällsljusen och så skumpade vi oss ut genom den mörka trollskogen och så äntligen var vi ute i det fria. Gurset på vägen kanstrade hemtrevligt under däcken och strax passerade vi en gammal volvo. Då slog det mig att det nog bara varit en annan svampplockare ute på jakt.

-Tji fick du hann jag tänka och log nöjt över den svällande påsen i storebrors knä medans solens sista strålar fick skogen att börja brinna…

Äntligen hemma blev det stort kantarellmackekalas!

Vilken solrossommar! Har aldrig lyckats med dessa ljuvligheter tidigare men i år har täppan lysts upp från alla möjliga håll.

Från början var jag noga och sådde de olika sorterna i egna brätten o krukor, men när de började poppa upp och en glupsk mus gick bärsäkargång i växthuset (se inlägg: en tjuv i växthuset) blev jag tvungen att flytta upp groddarna på högre höjder och då var snart de olika sorterna i en enda röra. Småplantorna är  förvillande lika varandra så när det äntligen blev tid för utplantering hade jag inte en aning om vilken sort som hamnade var. Korta, långa, gula och röda, greniga o raka allt i en enda röra, men visst blev det fint ändå!

I trädgårdslandet landade flera olika sorter

Här följer en liten bildserie solrosor ala ”Maria Hilfon”

En del bjöd på fantastiska färger!

Nära, nära...

Snart sjunger solrosorna på sista versen och jag njuter av de sista solarna trots att höstdimmarna hägrar i täppan. Småfåglarna kalasar på de överblommade blomkorgarna och rensar den ena efter den andra. Nu har jag plockat in de flesta för att spara till kallare vinterdagar, men låter några vara kvar som smågodis till småfåglarna…

Humlorna flockas i de svällande blomkorgarna

Smågodis till fåglarna...

Stora o små blomkorgar för kallare vinterdagar